Redan April...

Och jaha var tog dessa månader vägen? Fattar inte att vi inte har 48 timmar på ett dygn istället. Känner att jag absolut inte hänger med.

Snart är det ju semester! Eller nja inte riktigt än hoppas jag :S
Sitter här i min ensamhet och lyssnar på Spotify just nu är det Adeles goa röst som jag hör i lurarna.

Gick in och kollade min lilla blogg som jag aldrig någonsin kommer att blogga regelbundet i. Kände att jag faktist ville klottra ner något... Men vad- det vet jag inte!

Mitt liv sen i Januari kanske ?

Började med LCHF och kör väl ganska hårt ännu. Eller ja- lite mer åt Gi- hållet nu när jag tränar mer än vad jag gjorde innan. Känner att min träning är allt.
Bra för psyket när det är stressigt som det har varit till och från ett längre tag nu. Eller ja- vem fan har det inte stressigt nu för tiden??! Det beror på hur lågt ribban ligger för hur stressad man blir eller? Hos mig ska det inte mycket till i alla fall! Det räcker att ungarna sätter igång och studsar runt här hemma så kryper stressen fram i mig :/

Det började i höstas eller kanske innan förresten?? Inför förra semestern- samma dag som jag skulle gå på semester för att vara exakt. Min dåvarande chef kallade in oss i fikarummet och meddelade att Sjukhusets högsta chefer har så käckt  ( *jävligt ironisk* är jag nu) beslutat att det ska sparas på våran avdelning. Jaha- jag kunde ju räkna ut med röven ( ursäkta språket) att jag skulle ryka även ifall jag hade varit där i ca 9 år.

Året innan så gjorde de av med några som hade vart där kortare än jag. Så visst jag stod på tur...

Åker hem från jobbet med gråten i halsen- jaha vad händer nu- vart kommer jag att hamna?? När jag kom hem bara jag ramlade ihop i en liten hög och grät... min sambo att hade beställt bord på Harrys för att fira. Jaha fira nu?! Äsch sagt och gjort- vi åkte ner till stan och mös. Orkade inte ta i det just då men kände att det gnagde i mig.
Sen va det semester... Vet att det va en av de sämsta semestrar jag har haft! Grät och va arg omvartannat.

Väl tillbaka så va omplaceringen ett faktum- men när?? Visste inget va bara tvungen att jobba vidare. Sen blev jag utplacerad på några avdelningar när de fattades folk där.  Har varit ny på olika vadelningar sen i september förra året.

Började på Reab och körde på där i 4 veckor- gjorde så gott jag kunde- lärde mig en del och började komma in i gruppen. Jeepp det va trevligt så länge det varade. 

Efter 3 veckor så fick jag reda på när det snart va dags för schemaperioden att upphöra att "ja just det ja" " -du kan få vara på Hudmott.

Okej- visst kan jag det. Det är bara att ställa om hela livet. Men vilken chans- fortfarande positivt tänkande som ni märker.  Gav allt och lite till av mig själv- kom in jobbet, rutiner plus att jag lärde känna denna goa personal =) <3

Hamnade väl i något som heter eller hette Omställningsgrupper för alla övertaliga- Där tror jag att jag kom in när jag va på Reab. Va det nu innebär?  Efter att ha vart på Hudmott. och lärt mig en massa om sår, eksem,olika hudåkommor och könssjukdommar. Ja ni läste rätt sånt håller man på med också på Hudmott.

Lärde mig att boka tider och använda ett dokumentsystem m.m 

Då ringer det en människa och säger att jag ska bli placerad på ett nytt ställe. Då var det dags för Urologen/kirurgen.
Om jag ska vara ärlig så kände jag bara stress! Redan då.. Kände och känner  mig som en gammal möbel som man bara sätter lite varstans.

Men jag ska vise dem att jag ska minsann ge allt! Då menar jag styrelsen. Fick ett sommarvik först. Sen fick jag ett Mamma-vik och nu är jag fast =)

Åh va kul säger man då- men inte jag :/ Jag va heeelt under isen- totalt sönderstressad- en inre stress som jag inte kan sätta ord på. Blev osäker på mig själv som undersköterska- matade mig själv med info om det mesta gällande avdelning- men kände att det fastnar ju inte?? Vad händer?? Min hjärna blev mätt kändes det som.  Va heeelt knäckt-kände mig och känner mig fortfarande värdelös för att jag löste ju inte detta. Ringer till företagshälsovården och bara gråter... Blir kallad dit redan dagen efter.

Min sambo kör mig ner och när jag går in där blir benen som gele´och jag bara står i ett hörn , får inte fram ett ord och bara börjar gråta som ett litet barn. Det va väl inte så här jag ville att det skulle bli??! Vad hände där?

Läkaren tog mig med på rummet och konstaterade att jag var känslomässigt labil och totalt sönderstressad. Helst av allt ville han enligt sig själv sjukskriva mig helt. Men stopp- inte ta ifrån mig den lilla " tryggheten" som jag har börjat känna på mitt nya jobb. Så 50% blev det.

Där har jag vart nu i en månad och vi får se vad F- kassan ska säga med. Också en sak!  Ja ja nu har jag skrivit av mig eländet- nu tar jag nya tag!


Natti natti på er! zzzzzzzzzzzzz

Kommentarer
Postat av: Frida

Stackars dig. Vem som helst hade blivit sönderstressad av allt du har gått igenom. Men du kommer att fixa detta. Med din vilja och allt du kan så går det. Kram!

2011-04-02 @ 18:40:00
URL: http://fridajensen.wordpress.com
Postat av: Anonym

Åh, din stackare. Var nu rädd om dig och lyssna på din kropp, du måste ta alla signaler på största allvar innan det är för sent, jag vet vad jag talar om och önskar verkligen inte att du ska hamna där jag varit för ett tag sedan. Lyssna också på vad läkaren säger, det är jätteviktigt. Ta nu hand om dig så kommer du att fixa detta och vill du prata så vet du var jag finns.

Massor av kramar till dig vännen! / Tina

2011-04-03 @ 16:27:17
Postat av: Jessica

Va gulliga ni är! Jo Frida- vem som helst skulle ha blivit stresad av detta- problemet är väl att jag måste inse det. Att det inte bara är jag... Men vad tröstar det mig? Det är mycket tankar´& känslor som snurrar runt just nu. Men visst ska jag lösa detta, men det får ta sin tid och ibland känns det inte som jag har den tiden. Funderar mycket på vad jag vill plugga till eller göra m.m ?? gick igenom Manges olika reklamer för Högskolan. Kryssade i olika alternativ och så skulle man kunna se vad man passade att läsa till. Det blev Sjuksyrra så klart och något inom turism?? Så antagligen passar jag i vården ;) Kram på dig Frida =)



Tack Tina- du är rar =) Vet att det du har gått igenom är fruktansvärt tufft...Skönt att veta att du har kommit bort ifrån det värsta kanske? Ta hand om dig Tina!kram kram

2011-04-04 @ 22:28:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0